Blöt snö i massor vräker ner idag - igen. Det blir stora bollar runt fötterna och ganska klumpigt att röra sig mot slutet av promenaderna - men inte omöjligt. Och gott är det att äta sig otörstig ...    

Mattes knä har varit hyfsat bra de tre senaste dagarna nu. Peppar-peppar.
Vågar vi hoppas på lite bättre promenader nu tro? Med lite lattjo-lajban och bus.
Och kanske lite träning ... det har vi inte gjort sedan slutet på november. Skandal! På det här viset blir det inga förstapris.

En slinga här i vår närskog som vi (läs hon) i alla fall klarat av är den som vi kallar hopp-och-kryp-stigen. Inte så lång, men när det är barmark är den mjuk och fin att gå på, med ett par hinder i att  forcera antingen genom att krypa under eller att hoppa över. Nu när snön ligger så djup är det i stort sett fritt fram - bara att springa - inga hinder just någonstans. I alla fall inte för Rolle och mig. Matte har däremot fått lite nedfallna träd att krypa under eller hoppa - nåja, försiktigt kliva - över. Snön denna vinter har gått hårt åt träden i skogen och det ligger nedfallna träd lite var stans.
På hopp-och-kryp-stigen finns en stubbe som när det är barmark mäter ca 1 meter i höjd och 20 cm i diameter. Nu, med det tjocka snölagret är den nog bara 60-70 cm. En av mina puss-stubbar sedan många år tillbaka. Jag har använt den i ungefär sex år. Rolle förstod till att börja med inte riktigt vitsen att hela tiden hoppa upp på stubbar och stenar i skogen, men snappade till slut vitsen med det och sedan ett drygt år tillbaka är han nästan lika snabb och säker som jag att hoppa upp på olika stubbar.
Idag hann matte filma Rolle med mobilen. Sen tog batteriet slut. Typiskt - den där bruna linslusen bara är liiiiite för mycket ibland.

  
  
 
  
Jag hoppas hon filmar på nytt när det är barmark ... för den som trots allt är säkrast på upphoppet och gör det snyggast av oss båda, det är yours truly. Garanterat.