Inga parasiter, ingen svamp, inga bakterier .... och inga hudtumörer!

Goda nyheter kan man tycka, och det är det väl också.
Men vad är det då? Eller kanske man ska säga vad var det då? För nu har jag inga sådana symptom längre.
Tacka f-n för det när de har skurit bort det.
Nä, skämt åsido, nu ska vi låta mina sår läka och se vad som händer.
Kommer det tillbaka får vi starta en ny analysprocess och leta andra orsaker. Så nu håller vi tummar och tassar för att det inte kommer igen.

Varken matte eller veterinären tror på överkänslighet mot något medel eller allergi.
Dels använder vi inga 'medel' och dusch med schamponering sker inte särskilt ofta - en gång i kvartalet kanske, i alla fall inte oftare. Och matte är supernoga med att skölja ur all schampo, verkligen noga. Dels såg inte de där risporna ut som något som skulle orsakats av överkänslighet.
Något jag ätit och inte tål? Inte troligt det heller.

Så, diagnosen lyder rätt och slätt: Hudinflammation.

I slutet på veckan ska jag få ta bort stygnen. De resterande stygnen vill säga.
För ett par har jag pillat bort helt själv. Alldeles själv.
    

Här om natten - innan vi köpte den här Comfy-cone-tratten - tyckte matte så synd om mig att hon lät mig vara utan den vida hårda plasttratten. Hon lindade handleden och drog på mig hennes bandana över bålen. Noga lindade hon och använde ordentligt mycket häftremsa att sluta med. Men inte tillräckligt! Såret på benet kom jag åt att slicka ...
Matte tvättade såret extra noga och kollade sen också med kliniken om vi behövde åka in för att sätta nya stygn eller om det behövdes antibiotika. Men det ser fint ut, så peppar-peppar, vi slapp. Fast matte fick sig en tillsägelse: Tratten skall vara på! Så är det bara! Hela tiden.