Risungs Rolle Rustico - tre år på Krogtäppan.

Denna dag, för tre år sedan, kom en ny liten varelse med oss hem från Gotland.
En söt - nåja, smaken är ju som baken - liten, brun sak som charmade allt och alla, stal all uppmärksamhet och levde rövare på natten.
Denna lilla sak har nu blivit stor, är i mitt tycke hyfsat OK och håller sig lugn på natten.
Han är fortfarande ganska söt ... eller kanske man ska säga snygg, nu när han är vuxen.
  
Han har gått i mina fotspår och tagit lärdom av det jag visat honom.
Han har artat sig väl och blivit rätt duktig på en hel del måste jag erkänna.
 
Jag hoppas att denna dag inte går spårlöst förbi.
Jag menar att allt som kan tänkas förgylla en vanlig onsdag är värt att uppmärksammas och firas med något extra gott. Det hoppas jag att mattan också inser. Lite leverpastej kanske ... eller glass. Eller varför inte både och?

Spårlöst har det däremot inte varit idag.
Vi har fått spåra både Rolle och jag. För första gången på mycket mycket länge - över ett år sedan sist.
Detta p.g.a mattes trasiga knän.
Vad som förorsakade dagens aktivitet är att matte anmält Rolle till Haninge Brukshundklubbs klubbmästerskap om ett par veckor. Rolle ska ställa upp i både LK II och Appellspår, det som kallas Lilla KM - och då behöver man fräscha upp kunskaperna även om tävlandet är mest på skoj den här gången. Klubbmästerskap är ju klubbmästerskap och då har vi roligt.  Att han inte ställer upp i LK III beror på att matte inte tränat in alla de momenten ännu. All träning har ju faktiskt legat i träda sedan i maj ...
Själv avstår jag gärna tävlandet, men tränar gärna - speciellt spår. Fast matte med sina trasiga och onda knän, har stora problem att hänga med mig i skogen, så jag vet inte hur vi riktigt ska lösa det. Det är ett stort problem.
Kan nämna att det fanns inget att anmärka på mitt spårande - mer än att det går för fort. Rolle strulade däremot en hel del, men hittade alla fyra pinnar plus slutet. Godkänt alltså, med tanke på att det är så vansinnigt länge sedan sist.

Bättre går det när jag får leta tryffel, då behöver hon inte hänga med där bak i linan, bara hinna fram innan jag äter upp tryffeln. Men jag har blivit bättre på att markera och gräva lugnt (allting är ju relativt) och att inte äta upp tryffeln på direkten, så matte brukar hinna fram i tid.

I övrigt njuter vi av den härliga hösten - hoppas ni också gör det.