- Älskar du oss inte längre?
- Men hur kan ni fråga något så dumt?
- Ja, men det är ju borta, ditt kärleksklotter.


Vi blev båda lite smått förtvivlade idag när vi passerade mattes isgraffiti och den var helt bortsuddad ...
... inte ett spår fanns kvar, tomt, utsuddat ... helt borta.

 
Men efter att matte ömt och kärleksfullt bedyrat oss att hennes kärlek till oss bara växer och växer för var dag och när hon också förklarat att kärlek visar man i omsorg och handling (läs mat, härliga promenader, träning, kel och godis) - inte i nån graffiti på nåt så förgängligt som sjöis en mild februari - förstod vi att vi kunde känna oss trygga i förvissningen att hennes kärlek är bestående och kunde fortsätta vår tur ute på bäverudden.

Vi gick lite vilse (i vanlig ordning), men bara efter ett kort tag kom vi tillbaka till godisträdet som vi passerat en stund tidigare, och då vittjat på innehåll. Nu kunde vi följa våra fotspår tillbaka, samma väg som vi kommit.
   
Ut på isen fick vi inte gå.
Tveksamt om det blir någon sjöluffning den här vintern - det verkar inte så. 

 
Tilläggas kan att matte har blivit lite spänd nu för tiden när vi går i skogen och hör hur det knakar, eller när vi båda, Rolle och jag, markerar att det är något där borta ... hon vill inte råka ut för något nytt älgmöte á la Yxlan. Den här gången var det bara jag och Rolle som hörde älgen och när vi skällde på den sprang den iväg åt ett annat håll. Vi tar hand om vår matte:"If you scatch my back - I'll scratch yours"