Händer det inget hos oss kanske ni undrar eftersom det inte uppdaterats här på ett tag.

Njae, tja, jo då - men inget revolutionerande eller märkvärdigt. Bara vanliga saker så som att det blir mer och mer barmark i skogen, matte behöver inte lika lång tid på sig när hon ska klä på sig för promenaderna, det flygs in och ut i fågelholken (blåmes tror husse) och de första julrosorna och snödropparna sticker upp i rabatten. 
Det gillar vi ... eller i alla fall matte och husse. Och husse har skottat altanerna rena från snö och snart kan vi gosa oss i solen på framsidan. DET gillar vi.

Nå't annat som hänt är att vi inspekterat våra domäner på andra sidan Dalarövägen - med ett något nedslående resultat. Kalhygget har utökats och marken är totalt sönderkörd. Inte roligt alls.
Det som förut var en mycket trevlig promenadslinga på ca 9 kilometer i fin skog med ett par av våra bästa kantarellställen och allra bästaste vattenhål och smarrigaste diken ser nu bara eländigt och trist ut.  Dessutom planeras det industribyggnation där .... i vår fina skog ... med alla älgar och rådjur ... vart ska de nu ta vägen?
   
Konstigt nog blir det ganska svårt att hitta när alla stigar är sönderkörda och alla igenkänningsmärken är jämnade med marken, men ett par av våra puss-stubbar står i alla fall kvar. Och dem missar vi inte.
 
Vi, Rolle och jag, planerar sabotage på helvetesmaskinerna ...
Kanske tugga sönder larvfötterna, eller bita av någon kabel ...
Hemma hos Knodden finns det visst ett par tjejer att anlita i frågan. Degen och Myra platsar båda som gulliganer och marodörer. Alla tips på vad som kan göras och hjälp att utföra det tas tacksamt emot. :-)
 

Bilderna från kalhygget och maskinen är tagna med mattes mobil - som förklaring ifall ni noterar kvalitetsskillnaden.

Matte tycker att jag ska bli vårfin och planerar att ta fram skalmaskinen. 
Så idag har jag duschats, schamponerats, balsamerats och fönats. I em, eller i morgon, blir det nog en session på trimbordet. I så fall kommer det säkert en uppdatering igen.
Här ligger jag nuduschad och fortfarande lite fuktig i gästsängen.
   

Till dess: Ha det gott!

PS.

Det blev idag.
Lika bra att få det gjort, medan "man har brallorna nere".
Klippbord och apparat kom fram och så blev det en skalning som heter duga.
 

Den där lilla skiten, ser ni honom på golvet? Han ska vara med precis över allt. Inte bryr han sig om att han blir alldeles översnöad av vitt ludd eller att han ligger i vägen. Nä, nära matte ska han vara - hela tiden, den lille skiten..

Kolla in snaggen !
För jag är ganska mager om bena - tillika om armar och hals"
Ja, fast halsen är ju inte så tunn egentligen.
I morgon väntar kloklippning ... det finns ju en gräns för vad man ska behöva stå ut med under en och samma dag. Dusch, schamponering och klipp/rakning räcker gott och väl en vanlig måndag.

I morgon väntar också dusch m.m för Rolles del.
Dels är han bra dammig och luktar skumt när han kommer hem från träningen tältet, dels måste han fixas inför helgens utställning. Synd bara att matte varit lite väl närgången med saxen både i hans skägg och på kroppen. Inte lika närgången som på mig, men inte långt ifrån. Som tur är är det bara en inofficiell utställning den här gången så de tar det som en ren ringträning inför den fortsatta säsongen.

Det blir en intensiv säsong nu för Rolle ... han ska garanterat ställa upp i ett par lydnadstävlingar, han har kommit med på ett MH och så är det ju ett par utställningar inplanerade. Ja,ja - vi får se vad det blir. Kanske blir det bara pannkaka av alltihop.
Inte mig emot ... pannkaka är det bästa jag vet!

Nästa gång ska jag få följa med, det har matte lovat.
Och husse också. Kanske hela familjen. Tvåbenssyskon och småbarn också. Vänner och kompisar - alla.
Låt oss invadera Gärdet och ockupera Hunduddens kafé!

I fredags hade Lydia och Rolle stämt träff i stan för att gå på Hunduddens kafé ute på Djurgården.
Lagom till det var dags sprack himlen upp, solen kom fram och värmde gott.
Gärdet var fullt av trevliga hundar i alla storlekar och glada människor som alla njöt av dagen.
Se bara på alla bilder hur fint det var. Klickar du på bilderna blir de större.

  
Bilderna visar bl.a en del av alla hundmöten, Rolle och Lydias syskonbus, smältande snöiga tassar som bildade stora pölar på golvet inne på kaféet, Rolle som provar en av burarna på Hunduddens träningscenter ...

Där är det!
                                   

Hemresan med T-bana och pendeltåg gick alldeles utmärkt.
Rolle var trött med lycklig och folk var mycket vänligt inställda även i den begynnande fredagsträngseln.
Många klappar och kommentarer blev det.
Själv har jag aldrig åkt vare sig T-bana eller pendeltåg. Men kan han så kan väl jag.
   
Som sagt: Nästa gång ska jag med!!!   

... och med anledning av det vill vi, Rolle och jag, skicka en massa hjärtevarma hälsningar till alla vänner.

Men kanske speciellt till Lydia, Tua, Zanzi, Lova, Myra, Tjockis, Gizza, Cara, Libby, Moa, Stella, Doris ...   och Degen förstås ... hur kunde vi glömma henne?

Och vad som är gott råder det delade meningar om.
Dessutom kan samma sak vara gott på olika sätt ...
Ta till exempel hästbajs som både kan vara en skön aroma-peeling och god HB-glass
(klickar du på bilderna blir de större)
     
     
Gott att leva kan också vara att få en paus i Rolles enträgna lekinviter.
Så när vi träffar på vår kompis Tjockis (ja, hon heter så på riktigt) får jag lite andrum och kan  tugga på min goda boll i fred medan de båda ungdomarna rasar runt som fullständiga tokdårar.
    

Tjockis är en indisk hittehund och har lite svårt med vår svenska vinter, så gott att leva kan också vara att ha sköna kläder som ger värme åt mage och rygg. Vi har våra Back-on-track brynjor att ta till när matte fryser ...
Ja, de, brynjorna, är faktiskt ganska sköna att ha på när vi väntar i bilen det ska jag tillstå. Och när det är minus 24 grader och man har lite ont i magen ... 

Det kan också vara gott att leva en februaridag som idag med temperatur runt 3 minus och sol - och en husse på lekhumör. Ja, matte var också på lekhumör - men det är hon å andra sidan nästan jämnt.
 
Ett hopp på så där 180 centimeter ... inte illa. Lagottovärldens Stefan Holm kanske.    
 

       
Skogsmössen leker också med oss där under snön ... och får man inte fatt i dem duger röda bollen. 

Här  ser ni vad jag har att leva med;
 en italiensk krullhare
(enl. Britt A. på Facebook)
som dessutom
biter huvudet av matte ...

Lugn,  bara lugn - hon reste sig
(om än med viss möda) 
och satte tillbaka huvudet.
Åt rätt håll!
Allt är OK här hemma och i morgon är det tisdag. 
  

Jag undrar bara vad de egentligen har för sig där i Tullinge-tältet på tisdagsförmiddagarna.

En, två, tre, fyra, fem, sex sittande tvåbeningar - och bara två hundar ...
Var är Rolle? Var är Tua? Var är Madde? Och var är kelpiesarna Tempuz, Mini och Pysen?
I morgon ska jag allt ta och kolla upp ordentligt om han lärt sig något nytt, den lille skiten.

I övrigt är jag nöjd med dagen idag.
Jag fick en härlig ensam-promenad med matte med lite inbakade träningsmoment. Vi tränade inkallning med stå och ligg, fjärrdirigering och kryp - med hyfsat resultat.

Minus 22,5 hade vi i morse!
Ja ja - jag vet att det var minus 42 uppe i Lappland någonstans och att Pite-Torsten säkert har runt 30 minusgrader ... meeen jag bor i Svealand - inte i Norrland!
Nu var det trots allt inte så farligt att vara ute, det var ju inte så att strålen frös till is precis. Men tassarna protesterade lite så där var 50:e meter. Mina tassar alltså - inte Rolles.
Han verkar inte ha några problem alls. Inte med tassarna, inte med någonting.
En glad skit är han, full av leklust och spring i benen. Ibland alldeles för mycket i mitt tycke.

När vi var ute mitt på dagen, då det blivit lite mindre kallt, fick han i alla fall rasa runt lite med en kille som hette Nalle. En helt ny - och lite oväntad - bekantskap för oss. Först blev vi allt lite oroade när han kom framrusande ur skogen utan att lyssna på sin matte som förtvivlat skrek "Nalle - kom hit!!" 
Men Rolle avväpnade honom med sin leklust. Och matten var klok som inte stormade fram för att grabba tag i sin Nalle. Själv var jag framme och hälsade och talade om för honom att det där är min lillebror, och är du inte snäll mot honom så ... så ... så får du med min matte att göra. Och sen höll jag mig lite vid sidan om.

Klickar du på bilderna blir de större

Efter det var det skönt att pusta ut en stund på den fluffiga vita soffan.

Det var väl det mest dramatiska som hänt den här helgen. Nu väntar en arbetsvecka igen ... i alla fall för Rolle och ett antal tvåbeningar vi känner. Rolle ska bl.a träna in momentet framförgående och på tisdag är det lydnadsträning i Tullingetältet och på onsdag lydnad m.m uppe på klubben. Då och då ställer jag också upp och leker lite träning - men inte i plasttältet, det passar inte mig.

Nä, det är inte jag, och inte heller Rolle som ligger på minus - men termometern.

I morse visade den åter igen 13,5 minus och matte trodde nog att vi alla skulle vilja ta en kortare promenad.

Men se där misstog hon sig å det grövsta. Idag igen. Det var så vackert i skogen med nyfallen fluffig snö att det blev en hel timme. Tyvärr var inte bästa kameran med, men det går ju att fota med mobilen också - även om bildkvaliteten inte blir den samma.
Inte frös vi heller. Varken hon eller vi. Hon klär på sig i flera lager och vi har ju vår päls. Det var faktiskt ganska skönt.
 

Visst fick jag ett par gånger be om hjälp med att ta bort is i tassarna, men annars var det minst lika kul som vanligt. Egentligen klarar jag det själv, men kan jag få hjälp av mattes varma, varsamma händer så är ju det att föredra. Rolle klarar sig konstigt nog mycket bättre beträffande tassarna, men i gengäld får han bra mycket mera pinglor i pälsen och skägget.
  

På hemväg tog vi en rövare och gick en sträcka längs motionsspåret - utan koppel!
        

 Vi erkänner! 
 Vi brukar faktiskt fuska med det när vi går den vändan. Men dels är det bara en kortare sträcka och dels är det oftast på tider då det inte är så många motionärer i farten. Och när vi möter någon kallar matte in oss och så står vi still vid sidan av stigen. Då händer det t.o.m att vi får beröm att vi är så duktiga.
Fast ibland när de, joggarna, kommer tyst bakifrån och överraskar oss, då kan det hända att de får lite skäll.

Bäst är i alla fall våra planlösa vandringar i skogen.
Där har vi våra landmärken, stubbar, stockar och stenar där vi alltid får en godis.
Bl.a har jag min höga stubbe. Hittills har jag varit ensam om att vilja - och kunna - hoppa upp på den. Den är rätt hög och inte särskilt vid.
Men numera hoppar även lillskiten upp ibland - men inte förrän jag hoppat ner.

En riktigt härlig vinterdag - trots kylan.
Och matte säger att vi trots allt haft lite tur i år, som slapp kyla och snö både i december och januari.
Nu blir det snart mars ... och sen är det vår på riktigt!

Idag visade termometern på minus 14 grader när vi skulle ge oss ut på morgonpromenaden.
Det blir nog en lite kortare runda, tänkte vi, eftersom vi vek av mot fågelsjöarna vid Slätmossen.
Snön gnistrade på marken och det som sakta dalade ner från himlen var långt ifrån den snökanon som SMHI hotat med. Men dagen är inte slut än ...
 

På väg hem mötte vi Lina och Benji, två små schnauzrar som vi känner. 
Ja fast just den där Benji var ju inte med förstås ...
Hans matte sa: "Men, han var ju här, precis alldeles nyss" - och trodde bara att han tagit sig en tur upp i skogen.  
Men ingen Benji kom trots visslingar och rop.

Efter ett tag delade vi på oss och tog en varsin runda för att hitta Benji.
Lina med matte år ena hållet och vi tre åt andra. Ingen Benji.
En runda till åt andra håll ... ingen hund.
Det kom fler och fler som engagerade sig och gick iväg åt olika håll för att leta. Ingen hund.
Extra läskigt är det eftersom det är ganska nära till en livligt trafikerad 70-väg just där Benji försvann.
För att inte tala om fågelsjöarna ... med is som kanske inte är så stark på alla ställen eftersom det är strömt. 
Till slut, då vi varit ute i över 1½ timme, gick vi hemåt längs en väg som Benji kunde ha tagit medan Benjis matte och några till stannade kvar.

Efter en stund, när vi ätit vår frukost och låg och vilade oss, kom Benjis matte förbi och talade om att han sprungit hem och fanns hemma i värmen hos husse. 
  

Skönt att det blev ett lyckligt slut även på den rymningen.
Vi vet ju av egen erfarenhet hur fruktansvärt oroligt det är innan man har sin kompis hemma igen.