Tiihii, var ordet för dagen.
Tiihii.

När vi tränar uppe på klubben, ja, vi och vi förresten - det är ju mest matte och Rolle, så leker de med gula bollen som belöning. Och varje gång - precis varje gång - så har han efter ett tag sprungit iväg med bollen till vattnet som omgärdar träningsplanerna. Vad händer då? Jo, bollen sjunker och så står han där alldeles villrådig och krafsar efter den.

      
Matte låter honom kämpa en bra stund, för att han kanske skulle lära sig att det inte är speciellt fiffigt att ta dit den, men det slutar alltid med att matte får göra en insats och med långa pinnar försöka fånga upp bollen.
Ibland går det lätt, ibland kan det ta lång tid. Ibland hinner hon bli ganska så irriterad och tycka att vi struntar i den där förbenade bollen, den får ligga där tills vattnet torkat ut.
Men nu, sedan ett par dagar tillbaka, har förutsättningarna förbättrats betydligt - tiihii.
 
Nu sjunker den inte längre!  Tiihii   

Såg på Tottis och Lydias blogg att de hade en massa gula löv kvar - det har inte vi. Varken på träden eller på marken.

Här har det krattats ska ni veta, hela grannskapet var ute här i lördags och krattade, så någon färgglad höstbild har vi inte hunnit med att ta i år - men väl en frostig. Tiihii.
 
I morse var det minus 8 grader när vi gick ut. Det är helt OK, den kylan känns inte så farlig - och vackert är det.
Värre är det när det är 0-gradigt och blötsnö.

I deras blogg, Tottis och Lydias alltså, finns också en bild på Lydia när hon stolt bär iväg på liten pinne.
Det kom Rolle också dragandes med här i skogen. En liten pinne.
  
Matte tyckte att den var lite för stor att släpa hela vägen hem, så han försökte dela av den i mindre bitar. Men till slut valde han att ta min lagom stora pinne i stället. Han ska alltid ha det jag har. Det gäller inte bara pinnar i skogen, nä, alla mina favoritplatser här hemma får jag numera dela med 'den där Rolle'. Allt ifrån min frukosthörna där jag vill ligga när husfolket äter frukost till mitt lite hemliga kryp-in bakom soffan. Allt har han tagit efter. Allt är jag tvungen att dela med honom nu. 

Alla bilderna är tagna med mattes mobil, och jag garanterar att bilderna på Rolle i vattnet är tagna vid tre olika tillfällen. Skulle vi visa en bild på varje gång bollen hamnat där i vattnet skulle sidan 'svämma över' - tiihii -  av bilder.

Själv har jag drabbats av trånsjukan igen.
Mina allra bästa granntjejer, Zanzi och Meja, löper. Hemma ligger jag för det mesta vid altandörren och trånar. Tyst och lugn visserligen, men lite nere. Ute nosar jag, piper och drar åt höger och vänster och är allmänt stissig. Det blir långa koppeltransporter in i skogen innan matte vill släppa mig lös. Jag antar att Rolle ännu inte riktigt fattat galoppen ... för han drar inte sin kos när han är lös.

Vi har letat tryffel igen.
Inte på hemmaplan. Och inte på Gotland. Ej heller i Italien, Frankrike eller på Öland.
Nä, idag tog vi oss till Tottiland där vi hade hört att det just denna dagen skulle finnas tryffel i en härlig glänta med ek och andra lövträd.
Jo, det är på riktigt - se själva!

Ja, ja - jag vet också att det inte är riktigt på riktigt. Vi får nöja oss med preparerarde tryffelmarker, men vad gör det - huvudsaken är att vi får leta. Och inte lät vi oss störas av att två dagisgrupper just denna dag valt samma skogsglänta till att leka och äta lunch i. Fiskbullar tror jag bestämt att det doftade. Det är gott - men inte slår det tryffel.

Den här gången är det vi som tackar Lydia, Totti och Britt-Marie för en trevlig dag och för filmandet.
Hoppas vi kan göra om det snart igen. Ett par gånger minst, innan tjälen kommer.

På hemväg från Totti-land stannade vi till på ett för oss helt nytt ställe. Matte tyckte att det såg så härligt ut på håll, så hon vek av från stora vägen, tog en slirig grusväg över några fält och hittade dessa marker. Som gjorda för tryffelsök - eller vad säger ni?


 

Det heter ju att  om genrepet går 'så där', så ska premiären gå desto bättre. Men ...
I torsdags hade vi möjlighet att få 'genrepa' på Norsborgs Kennelklubb tillsammans med Totti och Lydia som är medlemmar där och har nycklar till bommen. Vi tränade både rallylydnad och lydnadsmoment ...

Totti tränade rally ...                                                   ... och Lydia tränade fotgående  
 
Huvudsyftet med träningen där var ju att Rolle skulle få sig en genomkörare inför tävlingarna där på lördag ...
Britt-Mari hjälpte till att ropa och matte och Rolle utförde momenten med varierande resultat.
Nåja, han fick sig en genomkörare och 'Rutan' såg riktigt bra ut till slut.
        

Appellplanen på Norsborg har en gång varit en fotbollsplan - stor, slät gräsyta som gjord för bollspel.
Zlatan - släng dig i väggen - Risungs-Rolle rules!
        

Hur det gick sen på tävlingen ...? Det vill ni inte veta. Eller? 
OK då - i korta drag: Han reste sig på platsliggningen, tjuvstartade på inkallandet och ställde sig med två tassar utanför rutan och flyttade sig något framåt unfer fjärrdirigeringen. Resten helt OK. Totalt 101 poäng! Fast matte var inte speciellt ledsen eller besviken för det, för Rolle var pigg och glad och hade fin kontakt. Och hon har någorlunda klart för sig varför det blev avdrag i de olika momenten. Och kanske att hon lärt sig något ... fast man kan tycka att hon borde vara fullärd nu.

Han må likna sig vid Zlatan, Messi eller Pele hur mycket som helst, men någon Stefan Holm är han inte.
   
Den grenen är jag ensam om att utöva här i familjen.

Rolle visar tydligt vad han anser om den ...   

Avslutar med några bilder från en morgonpromenad i vår skog

Morgondimman lättar

Älgkärret är fullt med intressanta dofter

Yours truly i kärrgräset

Kamouflage-Rolle smälter in i skogsmiljön
 

Idag, söndag, har matte jobbat som spårläggare på klubbens tävlingar i högre spår.
Redan klockan 7 var hon på väg ut i skogen.
Vi stannade hemma med husse, för även om det är kul att vistas på klubben - speciellt när andra ska tävla - så är det rätt skönt att vara hemma i lugn och ro någon gång ibland också.

Tack Britt-Marie för att vi fick följa med och för de fina bilderna på Rolle.        

            
Vi har hittat rådjurshorn, älgben, blåbär, kantareller, ett musbo och lite annat smått och gott - men inte mitt koppel med halsband. Det tappade matte i onsdags.

I onsdags skulle vi träna spår tillsammans med Tua, Madde, Andy och deras husfolk.
'Fint', tänkte matte, 'jag lägger ett högre-spår i skogen där jag ska lägga ett tävlingsspår till nästa helg då klubben har tävlingar, så kan Weine och Madde gå det. Bra att få feed-back av någon som vet exakt hur det ska vara'.
Nu är det så att matte har lagt spår  just där ett antal gånger - både lägre-, högre- och elitspår, så hon borde vara rätt säker vid det här laget. Men ni som känner matte vet att det är hon INTE.  Hon gick vilse! Ganska rejält vilse.
Men med hjälp av solen, och mobilen och vännerna i andra änden av det trådlösa systemet hittade hon så småningom ut ur skogen.

Allt blev lite försenat p.g.a detta, så när vi sen var klara med allt det andra spårandet, fikandet och uppletandet, så var det inte längre läge att gå mattes spår. Men matte tyckte inte att det kändes bra att ha så mycket extra pinnar drällandes i markerna när tävlingsekipaget ska gå spåret - pinnarna måste bort. Så jag fick den äran att gå spåret som matte lagt. Och jag plockade pinnar;  en - två - tre - fyra - fem och sex + slutet. Alltså alla utom en! Matte hade lagt varannan pinne naturpinne, sådana man har i högre klass, och varannan vanlig. Jag hade missat en skogspinne som låg i porsen. Det var väl OK - dels att missa en pinne i ett spår som legat fyra timmar och dels att den låg kvar, för det är inte sådana pinnar som gäller på tävlingen och dels att den låg i porsen - där det ändå doftar så starkt. Så matte var nöjd - vi kunde åka hem med gott samvete. Den pinnen skulle inte störa ekipaget på tävlingen.

Men när vi närmade oss vägen och matte ville koppla mig fanns inte kopplet kvar i ryggfickan! Det måste ha ramlat ut när matte tog ut alla funna pinnar som hon stoppat i samma ficka. En liten bit gick vi tillbaka för att leta efter det, men terrängen var mycket oländig och matte var trött och jag var hungrig, så vi åkte hem.
Nästa dag, torsdag, åkte vi tillbaka för att leta efter kopplet uppe där matte gått vilse och där hon lagt de sista pinnarna. För det var där hon trodde kopplet kunde ha ramlat ur fickan och det var då vi hittade alla horn och ben och svampar - men inte kopplet.
Så igår, fredag, gjorde vi ett nytt försök och tog spåret från början för att se om vi kunde hitta kopplet någonstans tidigare i spåret. Rolle och jag fick springa lösa, matte försökte gå ungefär som hon gick i onsdags.
Men ni ser själva - det är inte helt lätt att gå exakt lika som sist när allt ser likadant ut.
 
Hur som helst - vi måste ha gått något så när rätt för gissa vem som hittar skogspinnen där mitt i porsmyren. Min lillebror! Stolt kom han med pinnen i mun och visade den åt matte. Efter att den legat drygt två dygn i porsen plockar Rolle upp just den pinnen! Imponerande!
 

Men mitt koppel ligger kvar i skogen! Kan det bero på att motivationen att hitta det inte är lika hög? Eller???
Skam den som ger sig - vi kommer att försöka igen. Kanske redan på måndag, då skogen inte är full av helglediga svampplockare.

Avslutar dagens blogg med en bild från 'vår' fotbollsplan. Vi tränar platsliggning och matte har gått och gömt sig bakom ett plank - med ett av husse uppborrat titthål. Hålet gjordes för länge sedan när jag och Zanzi tränade platsliggning.
 

Dagen idag - en vanlig torsdag - bjöd på sol, ljumma vindar, havsbad, sand mellan tårna, trevligt sällskap och en och annan köttbulle! Inte illa. Det är nästan full pott på min önskelista. Det är bara tryffelsök som fattas. Men å andra sidan hade vi börjat dagen med ett par uppletandeövningar i skogen under morgonpromenaden.

Efter lunch hade vi bestämt släktträff.
Tottis och Lydias matte är fenomenal på att pricka in mötestillfällen med bra väder. Att det skulle bli sol idag hade hon koll på, så vi valde stranden vid Östnora som mötesplats. Kanske var det årets sista riktigt varma dag så det gällde att bada för hela slanten. Det gjorde vi alla fyra, Totti, Lydia, Rolle och jag - mest jag och Totti i vanlig ordning.

Matte hade inga bilder från det första badet i sin kamera, men det kommer nog några från Britt-Maries så småningom. Men från leken på gräset och badet vid stranden finns det bilder. Varsågoda och njut!

Hörru, farbror Ressu, ska vi leka?

 Hallllåååå! Har du ludd i öronen, eller?                       Men halllååå!! Hör du mig?                                           

    
Hallllåååå - jag pratar med dig!                                     Slipp vill då!
   

Fullt så illa var det inte - jag lekte faktiskt lite med Lydia. Och så grävde vi gropar ihop.         
 

Totti, han smög i vassen ...

   
  ... och syskonen racade

En mycket trevlig dag.
Och nästan det bästa av allt ... det var ju torsdag. Torsdag = pannkakor!!!

Som sagt, nästan full pott.
     

Ja, hur är det egentligen med det?

Nog är det bra att vara hemma igen och återgå till vardagslunken, men jag saknar promenaderna vid havet, och morgondoppen, middagsdoppen och kvällsdoppen. Matte likaså. (Fast hon badade inte lika flitigt som jag och Rolle)

Hur som helst så har det blivit vardag igen - och det är väl OK. Men jag saknar havet. Jag vill ha vardag vid havet! Och jag vill ha tryffeldoft vid husknuten. Och jag vill ha sand mellan tårna. Mmmmmm - drömma kan man ju. Och slutat hoppas på en liten miljonvinst har vi inte gjort ännu. Varken matte eller jag.

Rolle blev som befarat genast snaggad när vi kom hem. Schamponerad, kardad och trimmad.
Nu är han ännu mindre - en riktig tunnis. Jag ser ut som en isbjörn bredvid honom säger matte. Jag befarar att hon har planer på att minska min volym också, men hittills har tiden inte riktigt räckt till.

Lydnadstävlingar på klubben i söndags. Rolle gjorde ett nytt försök i LKII. Det gick så där.
Det började bra, med det bästa Fria Följet hittills (9poäng) men sen sabbade han allt genom att bl.a inte stanna kvar i 'Rutan'. Alltid är det något som går galet. Men matte tar det med ro, det går fler tåg. Kanske redan om någon vecka eller så ...

Idag har vi spårat!
Det var otroligt länge sedan sist. För min del var det nog i slutet av maj. För Rolles del var det Appelltävlingen i Avesta den 2:a juni. Det är oförlåtligt!

Idag spårade vi på Gålö. Rolle fick ett spår på stubbåkern med tre vinklar, fyra apporter och ett slut. Han var ju lite ringrostig, så spårupptaget blev lite tveksamt till att börja med och sen slog han ordentligt i två av vinklarna men hittade spårkärnan igen och spårade helt OK. 
 
Här har han precis hittat första apporten och vill ha belöning.
  
Själv spårade jag som vanligt i turbofart. Matte är inte helt enig med mig om att det ska gå så fort och med tanke på hennes knastrande knän måste jag nog lugna ner mig lite ... Hur nu det ska gå till? Till att börja med måste vi göra det betydligt oftare.
Idag hittade jag i alla fall alla 7 apporterna och slutet utan större problem. Men både matte och jag flåsade ordentligt när vi var klara. Som sagt - vi måste göra det oftare. Kanske redan i morgon om vi har tur!
    
Söta Tua behöver få till lite bättre markeringar på naturpinneapporterna i elitspåren, så hon ska träna med oss - eller vi med henne - nu ett tag framöver igen.  
Det är mycket uppskattat av oss alla tre.
Så mycket trevligare att vänta ut spåren tillsammans med en kopp kaffe eller te och snack.
 

Jag hoppas verkligen att vi gör om det i morgon.

- - - - - - - - - - -

Innan vi lämnade Gotland passade vi på att hälsa på hos Rolles syster Athina i Tofta.
Hon bor på en gård tillsammans med matte Madeleine och husse Richard och ett helt menageri med andra djur.
Det fanns minst 19 hästar, 8 grisar, 2 katter, en hund till plus en massa höns, undulater, papegojor och över hundra duvor...

Madde med en av de vackra arabstona.

Vackra, glänsande svarta tuppen Sigge                   Några av undulaterna
 
  
Har jag hört rätt - trots ludd i öronen - så väntar ett par trevliga dagar nu ... mera spår i morgon och släktträff på torsdag. Det ser vi fram emot.

Och eftersom jag - i likhet med matte - aldrig tar ut något elände i förskott, har jag INTE hört något om att luddet i mina öron ska tas bort på klinik. Nä-nä, på det örat lyssnar jag inte. Rolle däremot fick sitt öronludd borttaget idag av matte. Men han har både vida örongångar och endast lite ludd. Det har inte jag.

På återhörande!

... för till 'måstena' hör ju också besök till Fårö, Sudersand och raukarna

Nu får ni bereda er på en massa bilder.
Vi börjar med Sudersand.

Sandigt värre - tur att han inte behöver tänka på sitt utseende på ett tag.

Som kattens lek med råttan ...
Varför köpa dyra leksaker när en drickyoghurtflaska fylld med sand duger lika bra?
  
Jag bara älskar att gräva i sanden - långa, djupa gropar.
   

R+R+R+Raukar
 

Efter turen på Fårö checkade vi in på Risungs för en natt.
På kvällen bjöds matte och husse på kräftor, räkor och goda pajer m.m på fina glasverandan.
En otroligt vacker kväll med solnedgång, örnar som flög lågt över fälten, rävar som raskade och mycket trevligt snack - för tvåbeningarna. Om det tyckte vi INTE. Så vi protesterade högt! Och länge! Så länge att nyinflyttade grannen i lägenheten inunder till slut ringde in och påpekade vår belägenhet. Vilket bara slutade med att vi fick sitta i bilen. Men där känner vi oss trygga, så då var vi i alla fall tysta tills de kom och hämtade oss.
Från den kvällen finns inga bildbevis.

I torsdags tog vi en liten tur söderut.
I Katthammarsvik stannade vi och badade lite, tog en glass och köpte härligt doftande rökta flundror.
     
     

Han måste prompt kissa på samma fläck som jag ...
   

I fredags lämnade matte oss killar här i Slite och drog ensam till Risungs för att kolla på lammklippning.
Full aktivitet i stallet;  tre killar klippte lamm för brinnande livet, Jane slussade lammen, Claes släppte ut dem till klipparna, Ulla sorterade ull. En av killarna är flera gånger svensk mästare i fårklippning - imponerande teknik hade de alla tre, men just han var enormt skicklig. Kul och intressant, tyckte matte.
Här följer en bildkavalkad.

Man börjar med magen. Den ullen hamnar i en särskild hög för sig - skräphögen.
Den övriga ullen sorterades också: prima ull i två enorma säckar, vit ull i en särskild hög för sig och skräpull.   
      
Till slut var alla lammen klippta.
    

När hon kom hem luktade hon lamm kan jag lova, för hon fotade inte enbart ... hon gjorde en liten arbetsinsats som ullsorterare också. Det gör hon gärna om. Kanske kan det bli ett nytt 'måste'.

Idag, lördag har vi bilat runt lite på norra ön.
Kameran glömdes dessvärre kvar hemma. Vilket var synd, för längs stenkusten på västra sidan är det ganska spektakulärt. Med mobilen fotade hon dock detta kort på oss när vi står på en klippa som svävar högt över den steniga strandkanten. Tyvärr framgår det inte riktigt hur 'svävande' den klippan faktiskt är 'IRL' - som man skriver nuförtiden.

Nu är det inte många dagar kvar på denna ö.
Varken jag eller matte längtar hem speciellt, här vill vi stanna.

Men vi ses snart!  

Fullt program idag

Började lite lugnt med DN och morgonfika på altanen.

Men sen det blev det lite mera action.
Vi tog ett härligt bad här hemma i 'vår' vik.
Nu för tiden simmar ju Rolle, så nu finns det ingen frizon - han är på mig hela tiden och ska ha min leksak.

         
När vi torkat och ätit lunch tog vi en tur med bilen till våra nya bekantskaper Sylvi och Lasse, som vi träffade för första gången här i Slite i fredags. Deras Snuffe, en vitorange lagottopojke från samma kennel som yours truly, leker nu i de sälla jaktmarkerna, så de adopterade oss på direkten. Mycket kelande blev det.
   
Sylvi med sin fina Morganhäst 'Chief'
 
Hingsten Jeronimo
   
De hade elstängsel runt hagarna och Rolle fick sig en liten stöt, men inget som hämmade honom någon längre stund.
Vi stängde av elen en stund och tog oss en tur i hagarna, där det växer hassel. Gissa vad jag hittade där! En ganska stor tryffel!! Ordentligt angripen av insekter och mask - men en riktig tryffel.
Kul dag - och så blir det nog i morgon också.