... ja, i alla fall här på Krogtäppan
 ..

Idag, för 9 år sedan flyttade jag in här på Krogtäppan.
Det var en kall och solig dag. Jättekall, minus 15 grader och mycket snö.

Förra året, 2013, var det också kallt och mycket snö - väldigt mycket snö


Men i år var det snöfritt och plusgrader.
 
Det vita som syns på backen var en liten påminnelse av kung Bore om att man inte ska ropa hej förrän ... förrän ... förrän vaddå? Det har nästan varit mer barmark den här vintern än snö vilket gläder hussen som inte är så förtjust i att skotta. Det är vad hussen kallar en bra vinter, själv är jag ganska förtjust i snö.

- Älskar du oss inte längre?
- Men hur kan ni fråga något så dumt?
- Ja, men det är ju borta, ditt kärleksklotter.


Vi blev båda lite smått förtvivlade idag när vi passerade mattes isgraffiti och den var helt bortsuddad ...
... inte ett spår fanns kvar, tomt, utsuddat ... helt borta.

 
Men efter att matte ömt och kärleksfullt bedyrat oss att hennes kärlek till oss bara växer och växer för var dag och när hon också förklarat att kärlek visar man i omsorg och handling (läs mat, härliga promenader, träning, kel och godis) - inte i nån graffiti på nåt så förgängligt som sjöis en mild februari - förstod vi att vi kunde känna oss trygga i förvissningen att hennes kärlek är bestående och kunde fortsätta vår tur ute på bäverudden.

Vi gick lite vilse (i vanlig ordning), men bara efter ett kort tag kom vi tillbaka till godisträdet som vi passerat en stund tidigare, och då vittjat på innehåll. Nu kunde vi följa våra fotspår tillbaka, samma väg som vi kommit.
   
Ut på isen fick vi inte gå.
Tveksamt om det blir någon sjöluffning den här vintern - det verkar inte så. 

 
Tilläggas kan att matte har blivit lite spänd nu för tiden när vi går i skogen och hör hur det knakar, eller när vi båda, Rolle och jag, markerar att det är något där borta ... hon vill inte råka ut för något nytt älgmöte á la Yxlan. Den här gången var det bara jag och Rolle som hörde älgen och när vi skällde på den sprang den iväg åt ett annat håll. Vi tar hand om vår matte:"If you scatch my back - I'll scratch yours"

Vi har för första gången tränat i den nya hundhallen här i Haninge - en trevlig upplevelse. Golvet är blått, mjukt, tyst och skönt att gå på - jätteflott helt enkelt. 
Totti och Lydia var där med sin matte, Britt-Marie, Viktor och Kasper hade både husse och matte, Hasse och Elisabet, med sig och ja, vi hade förstås med oss vår ständige följeslagare, matte Sus. En lagom stor grupp tyckte vi, det fanns plats för alla att träna sina respektive moment. En timme går fort, men det var ganska lagom för det var varmt i hallen, tungan hängde på oss alla till slut.
Här ser ni oss alla på fotot - t.o.m matte.
 
Efter träningen tog vi med oss Lydia och Totti på en runda i vår hemmaskog. Skogen är full med granar, tallar, björkar och andra träd och stubbar och stenar att markera på - men lika väl skulle vi killar absolut samsas om samma.  Så är det bara. 

Är det månne det de menar när de säger att "finns det stjärtrum finns det hjärtrum" - eller hur det nu var?

På bilden här nedanför letar vi smågodis som mattorna slängt ut. En alldeles utmärkt övning nu när godiset sjunker ner i snön och man verkligen måste nosa upp det.  
   

Tack alla, men speciellt Britt-Marie, som tg initiativet, för en riktigt trevlig dag - det gör vi gärna om.
Och en stående lunchinbjudan här hemma har ni till varje gång.

Apropå killkisseri ... en seriestrip jag hittade på facebook

  
Inte för att vår matte kollar facebook mest varje minut ... men bra ofta.
Men hon klagar å andra sidan inte heller över hur ofta vi 'läser vår mail' på koppelpromenaderna.

Så blev det då äntligen lite vitt på marken, med betoning på lite.
Enligt matte är det alldeles lagom som det är nu. Men för min del kan det gott komma en decimeter till - men inte som förra året, då vi inte kunde gå fritt i skogen utan var tvugna att hålla oss på upptrampade stigar.

Bara några dagar innan snön föll hade vi en trevlig träff med några klubbkolleger då vi spårade i skogarna uppe vid Pålamalm. Det var oförsvarligt länge sedan sist för vår del, men desto roligare när det äntligen blev av. Och inga tecken på någon ringrostighet hos varken Rolle eller mig. Tvärtom. Rolle fick ett spår med fem pinnar och ett slut och jag fick ett fullångt spår i den högre klassen med blandat naturpinnar och vanliga spårapporter. Klockrent arbete av oss båda.
           
Och matte var glad, stolt och imponerad av vårt arbete.
Efter spårandet hade vi en uppletandeövning - nästan lika kul som själva spårandet.
För Ceci var det första gången och efter det att matte Christina triggat henne lite gick det galant.
   
Små, mellanstora och jättestora hundar jobbade för glatta livet.  
 
Vi - jag, matte och Rolle - har ett problem: Rolle har svårt att sitta tyst när jag jobbar.
Inte när någon annan jobbar - bara när jag gör det. Han låter nåt alldeles förfärligt när han får sitta och se på. Ren och skär avundsjuka är det. Men trots att vi tränar mest varje dag har det inte gått över. Spelar ingen roll om han har fått göra sitt pass först eller om han får göra det efter mig. Spelar ingen roll vad det gäller; spår, uppletande, tryffelsök. Jag tror han har det i generna efter pappa Cleese.
       
Alla foton här ovan - utom de på våra spårpinnar - är tagna av Eva. Tack för dem.

Så kom då snön. Det blev vitt, ljust och superkul. Det ger en extra dimension att leta smågodis i snön, vilket vi gör i stort sett varenda morgonpromenad i skogen.
 
På vår gata bildas det stjärnor . Vi tror att det är för att visa alla att här bor det två stjärnor, men matte är krass och menar att det bara är helt vanliga brunnslock. Tråkmatte.
  
De här senaste fotografierna är tagna med mattes mobil - därav den lite sämre kvaliteten.

I morgon skall vi träna lydnad - inomhus!
Det ni! I den nya fina Hundhallen här i Haninge. Det blir första gången för vår del i den hallen. Totti och Lydia har bjudit in oss att träna med dem.  Viktor och Kasper kommer också.
Ska bli spännande att se om Rolle kan hålla tyst då när jag jobbar och han får sitta i en bur och se på.
Återkommer med rapport om det.

        

                 God Fortsättning
 

Vi har tillbringat nyårshelgen ute på Yxlan tillsammans med vår faster och farbror, Britt och Vibbe. Heter det förresten faster och farbror för oss? Borde vi hundar inte ha ett eget ord för det? Typ husster och hussbror? Nåja, det tål att fundera på.

Skönt har det i alla fall varit - för alla utom för matten.

Hör bara här, så förstår ni. Tänk på att det här är rena rama landet, inga gatlyktor eller så, så klockan fem på eftermiddagen är det kolsvart, bara så att ni vet.

Matte och vi hade varit ute på promenad i grannskapet med en liten mini-ficklampa som ledljus.  När vi kom tillbaka till tomten och man kunde gottgöra sig ljuset från huset släckte matte ficklampan och släppte oss fria att rulla i det frostiga gräset framför huset. Lite bus och skojskall hörde hon, men hon såg oss inte när vi försvann ut ur ljuset. Plötsligt hördes ett konstigt 'morrande' ljud, som en jättestor hund. Men inte från marknivå - en bra bit upp. Innan hon hann fatta vad det var kom en stor älg från ingenstans springande i full fart rakt mot henne. Det gick så fort att hon inte hann undan, hann bara vända sig lite åt sidan, så älgens huvud träffade mattes högra överarm med full kraft.
Det var nog vi som retat upp den med vår lek där på gräsplanen. Hua, det kunde ha gått illa, men det blev bara lite 'blåmärksont' på utsidan av överarmen. Matte är mest glad åt att den, älgen alltså, inte lackade ut totalt och attackerade oss på allvar.

Frostigt gräs ... det gillar jag. Så skönt att rulla sig i. Men så vat det bara den dagen. Efter det var det flera plusgrader och blött. För Rolle räckte det inte med luftfuktigheten, utan han måste absolut ut i vattnet. Jag har med åren blivit lite klokare och värdigare, så jag nöjde mig med att strosa i strandkanten. 
      


Inte är det någon Sudersandstrand, men fin ändå 


En bänk uppe på höjden med utsikt mot havet att vila på.
   
På nyårsaftonen, vid tolvslaget, gick vi ner till stora bryggan och tittade på fyrverkerierna på andra sidan sundet. Tvåbeningarna skålade i champagne och vi fick en varsin stor bit torkad lever. Lugnt och fint.
Varken Rolle eller jag är speciellt illa berörda av raketer och smällare, men det är skönast att  ha det på avstånd.

Jag vet inte om matte och husse avgav några nyårslöften där nere på bryggan - men jag tror att matte lovade något. Hon säger inte vad. "Ni lär bli varse" säger hon bara.
 
Nu är vi hemma igen och det ska bli lite mera vardag. Fortfarande flera plusgrader, grått och fuktigt. Inte direkt trist, men ganska mörkt. Ett litet lätt snöfall skulle nog lätta upp.


         
  

Från oss alla till er alla:

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR  

Risungs Rolle Rustico har Rantat Runt i Ringen igen

I går, söndag 8 december, var det så dags för en runda i ringen igen för vår lille stolle. Sist det begav sig var ju för tre månader sedan då han showade i Sandviken.
Den här gången var matte ganska tveksam, hon tyckte att Rolle såg låg ut på lördagen och på fredagen hade han t.o.m kräkts lite. Dessutom hade jag lyckats träffa honom med en stråle på kvällspromenaden (det var inte med flit, jag lovar), så matte var tvungen att duscha och schamponera precis kvällen innan - vilket verkligen inte är optimalt för att visa upp pälsen på utställning.

Nåja, husse och jag skjutsade in dem till Älvsjö i god tid, lämnade av dem och önskade lycka till, sen åkte vi hem och tog en skön långpromenad - bara han och jag, två mogna män.

I Älvsjö gick det lite livligare till.
Där sprangs det.

och poserades 

och kollades på tänder

och klämdes på 

och så sprangs det ännu lite till .. och av Rolles dämpade humör syntes inte ett spår.
Det poserades en gång till

och så visade hon det röda kortet, EXCELLENT!
 
Dagens showande räckte till en 4:e plats bland hanhundarna (8st) i den öppna klassen, vilket matte är nöjd med.

Han, domaren, sa att han var mycket förtjust i Rolle, att han gillade den typen jättemycket, men att han tyckte att Rolle hade lite för lång nos! Har ni hört något så knasigt förut? Lång nos? Inte enligt rasstandard i alla fall.
I övrig lät kritiken sålunda:
Fint maskulint huvud. Bra front, kropp och bakställ. Utmärkt benstomme. Bra päls.

Långt nosparti som stör uttrycket. Går med bra steg.

Rolles syster, Lydia, har minsann också jobbat på Älvsjömässan.
Hon gjorde en insats som monterprinsessa i rasklubbsmontern under lördagen tillsammans med sin matte och vår matte. Mattorna fick stå för pratet, Lydia var bara söt, trevlig, glad och klappvänlig. Och det med den äran. Matte är mäkta imponerad för det var verkligen en strid ström av besökare till montern, barn och vuxna, som alla ville klappa och prata allergi, pälsvård, aktivitet m.m Inte undra på att alla tre var rätt trötta i huvudet när passet var över.



Ni som varit på mässan vet att det bjuds på en hel del smakprover ... godis mat och så. Och man kan tycka att eftersom matte var där i två dagar borde hon ha samlat på sig en hel del, men icke sa Nicke. Inte en endaste påse hade hon med sig. Ingenting, nada, niente, nothing, nichts! Katastrof!
Nästa år ska jag be att få följa med till mässan så att jag kan hjälpa henne nosa upp de bästa montrarna och tigga till mig lite gratisprover.

I övrigt är jag ganska glad åt att vintern har kommit. Marken är lite vitpudrad med fin och god snö som också är skön att rulla sig i. Härliga tider - strålande tider.

Alla bilder på Rolle i ringen är tagna av Britt-Marie Seibold, Lydias och Tottis matte.

I onsdags fick vi ett grönt, väldoftande, paket med tryfflar från Gotland.
Hälften av innehållet leker vi med nu, så ofta vi kan och så länge det går att peta ner dem i jorden.
Resterande har vi sparat i frysen för att ta till så snart våren tinat upp marken igen.
Vi har ju inte riktigt samma förutsättningar här på fastlandet som de har på Gotland, men det går utmärkt att leta tryffel i barrskog också.

Idag, däremot, hittade matte ett nytt ställe som till en viss del påminner om vårt favoritänge i Rute.
Matte har lånat en bild från ett av Ullas facebook-inlägg för att ni ska se likheten. Men ska sanningen fram så är vårt änge bara en bråkdel så stort och bara en bråkdel så vackert som den äkta varan i Rute.
Ovan ser ni den äkta varan, nedan vårt substitut.


Vi hittade alla våra tryfflar, både Rolle och jag. Fyra var. Och bara ett svinn. Det var Rolle den här gången som svalde en. Detta p.g.a att matte inte kunde hitta den i jorden där han markerade ... så han tog den i munnen och innan matte fattade det hade han tuggat i sig den.



En söt, liten skogsmus kilade in i sitt bo här vid björkkvistarna, och distraherade Rolle en liten stund, men han bröt det sökandet när matte sa ifrån, och fortsatte med tryfflandet.

 
Jag hittade inte bara tryffel - en gammal käke av en gammal älg (tror jag) hörde också till dagens fynd.

Enorma tänder, liksom lite dubbla ... påminner nästan om en blomma, liljekonvalj tror jag den heter.


En härlig promenad var det i det friska, vackra vädret.
Och åter igen kunde vi kombilera nytta med nöje; tryffelsök med skogspromenad.
 
För vår del får det gärna dröja med tjäle och djup snö för tryffelsök är något av det allra bästa vi vet.