Vi har en sjö här nära oss som heter Öran.
På sommaren är den perfekt att ta ett svalkande dopp i, t.ex efter ett träningspass på klubben, eller efter en promenad längs sjöstranden.
Nu, den här snörika vintern, har det ju varit lite extra svårframkomligt och några längre promenader runt sjön har det inte blivit. Inte förrän nu, när det packat ihop sig lite och blivit skare som bär både oss och matten. Så nu har vi gått ner dit och gått på vattnet istället.
Stora härliga ytor att raca på och en hel del små öar och holmar att uppsöka för att lätta på benet på.

Vi har racat för oss själva, tillsammans med Fanny och tillsammans med Tua och nu igår tillsammans med Totti och Lydia. Det var länge sedan vi sågs nu, Totti, Lydia och vi, så Rolle började med att tala om för Lydia att han minsann är hennes storebror och att hon ska veta om det. Efter den första hälsningen gick sedan allt utan några som helst sura miner från någon. Superhärligt.
Vi räknar med att hinna med ett par race till på isen innan vårsolen har gjort den opålitlig.
Hej hopp!

 
Vi låter bilderna tala för sig själva - se bara så härligt det är. (klickar du på bilderna blir de större)
Först två bilder från Tua-promenaden. Tack Siv för bilderna.
   
Sen kommer en ordentlig bildkavalkad från släktträffen med Totti och Lydia.
Tack Britt-Maries för dina bilder. 
                                       
Vi avslutade med en fikapaus i solen på klubben.
    

GLAD PÅSK - Ät ägg så får du skägg!

Igår, för exakt åtta år sedan, tassade jag in här på Krogtäppan.
Det var också en kall och solig dag precis som i år - och lika mycket snö.

Vi kommer att fira detta idag mitt på dagen med nybakad sockerkaka, varm choklad och mackor i soliga skogsbacken tillsammans med Alma och Fanny och sen med lasagne till middag.
.........

Efter en kort, men strapatsrik promenad i skogen, då vi gick 'vilse' ett antal gånger men till slut hittade spår som passade precis, och bara jag, Rolle och Fanny höll oss på benen, hittade vi en bra plats att inta matsäcken på.
 
Gott var det - vi, Rolle och jag, fick leta köttbullar medan de andra drack choklad och fikade i lugn och ro.
  
När alla köttbullar var upphittade och uppätna ville jag allt smaka på mattens goda sockerkaka.
Och det fick jag - men inte av Alma, den lilla snåljåpen!
 

Idag var det Rolles tur att vara lite hängig.
Inte den bästa av dagar att vara det på eftersom de skulle iväg på uppvisning i Strängnäs.

Dagen började med att Rolle inte ville ha sin morgonmat och sen på promenaden letade han upp alla ytor där det töat fram lite gräs att äta ...
Redan där ringde det lite varningsklockor hos matte. Men iväg åkte de, Rolle, matte och monstret. Och fram kom de -  utan att ha kört vilse.

Väl i ringen gjorde Rolle vad han skulle, sprang och ställde upp sig fint - men utan den där sista gnistan av glädje.

 
 
    
   
   
 Det resulterade sen i ett blått kort! Vilket innebär Very Good!
  
Very Good är inte Excellent och matte är allt lite besviken .. det känns som en 'plump i protokollet' efter de senaste Excellent med Ck och Cert. Men det är dagsformen som avgör och idag var det ingen bra dag helt enkelt.
Domaren, Bo Skalin, som är en bra och trevlig 'domherre' på alla sätt och vis, motiverade sitt beslut med att Rolle var lite väl tunn, behövde lite mera massa.

   
Så här löd hans kritik:
Bra huvud. Korrekt uttryck. Kunde ha lite mera bredd i skallen. Mycket bra proportioner. Vacker överlinje. Behöver ha lite mera kropp. Snäll och trevlig men kanske lite blyg då man tar i honom.

De slutade som 4:a i öppna klassen och det sista domaren sa åt matte är att han (Rolle) ska ha mera mat!
Ska han få mera mat kanske det även kommer mig till gagn ... Man kan ju alltid hoppas, jag menar så att man slipper fylla magen med bandage ...

... och även om jag kan skyllas för en liten del av eländet, är jag verkligen inte helt och hållet allena att lastas.

Idag har vi varit hos veterinären igen.
Jag har nämligen kommit åt att slicka på såret - igen - och det ser lite infekterat ut.

Och runt mina stygn på ryggen har det svullnat lite och bildats sårskorpor.
Matte tyckte att det borde kollas. 
Så här är det.
OM inte matte hade tyckt synd om mig och låtit mig sova utan tratt hade jag aldrig kommit åt att slicka på såret första gången. Men det är gamla nyheter. Den läxan har hon lärt sig, så sedan dess har jag haft tratten på inomhus.
Men i bilen får inte jag och huvudbonaden plats båda två där bak i buren. Så matte lät mig åka utan tratt igår när vi skulle upp till klubben. En sträcka som tar ca 7 minuter att köra. När vi kom fram upptäckte matte att bandaget på mitt ben var borta ... helt borta. Fanns ingenstans. Inga bitar eller slamsor heller ... Hmmm?
Jag hade helt enkelt ätit upp hela bandaget!  
Jo, ni läste rätt; ätit upp bandaget! I bilen, när matte sitter vid ratten och inte har full koll.

Sen att min hud verkar ha reagerat negativt på tråden som jag syddes med uppe på ryggen kan ju inte jag hjälpa.

Nu har det bakterieodlats på vätskan som kom ut ur såren efter stygnen på ryggen. I övrigt såg allt egentligen bara bra ut. Svar på odlingen får vi på måndag.
Såret på benet läkt rätt bra trots allt och nu gäller det bara för matte att tvätta med tvål och vatten tre gånger om dagen.
Och så gäller det att ha tratt på - hela tiden!
Även i bilen - men då får jag sitta framme på golvet vid passagerarstolen - precis som jag gjorde innan vi skaffade lillskiten och en bur. 

Starkt lysande aura, eller hur? Så stark att jag nästan inte syns där i mitten.
  

Nä då - det är faktiskt bara reflexkanten på min tratt som ger den effekten.
Fotat med och utan blixt
     

PS. Bandaget har kommit ut bakvägen.    

Inga parasiter, ingen svamp, inga bakterier .... och inga hudtumörer!

Goda nyheter kan man tycka, och det är det väl också.
Men vad är det då? Eller kanske man ska säga vad var det då? För nu har jag inga sådana symptom längre.
Tacka f-n för det när de har skurit bort det.
Nä, skämt åsido, nu ska vi låta mina sår läka och se vad som händer.
Kommer det tillbaka får vi starta en ny analysprocess och leta andra orsaker. Så nu håller vi tummar och tassar för att det inte kommer igen.

Varken matte eller veterinären tror på överkänslighet mot något medel eller allergi.
Dels använder vi inga 'medel' och dusch med schamponering sker inte särskilt ofta - en gång i kvartalet kanske, i alla fall inte oftare. Och matte är supernoga med att skölja ur all schampo, verkligen noga. Dels såg inte de där risporna ut som något som skulle orsakats av överkänslighet.
Något jag ätit och inte tål? Inte troligt det heller.

Så, diagnosen lyder rätt och slätt: Hudinflammation.

I slutet på veckan ska jag få ta bort stygnen. De resterande stygnen vill säga.
För ett par har jag pillat bort helt själv. Alldeles själv.
    

Här om natten - innan vi köpte den här Comfy-cone-tratten - tyckte matte så synd om mig att hon lät mig vara utan den vida hårda plasttratten. Hon lindade handleden och drog på mig hennes bandana över bålen. Noga lindade hon och använde ordentligt mycket häftremsa att sluta med. Men inte tillräckligt! Såret på benet kom jag åt att slicka ...
Matte tvättade såret extra noga och kollade sen också med kliniken om vi behövde åka in för att sätta nya stygn eller om det behövdes antibiotika. Men det ser fint ut, så peppar-peppar, vi slapp. Fast matte fick sig en tillsägelse: Tratten skall vara på! Så är det bara! Hela tiden.
 

Nu är det gjort!
Veterinär Jenny har skurit bort förhårdnaden på min högra 'handled'. Hon skar bort en bit stor som en lite avlång femkrona och sydde sedan ihop med fyra korsstygn. Matte var med hela tiden och höll koll på att de inte skar för mycket. Hon är inte blödig hon.

 
Två vävnadsprov, s.k biopsier, från höger sida passade de också på att skära bort. De hålen syddes ihop med 2 + 1 stygn. Allt är nu skickat för analys. Så även om ärren inte tillfogats mig i strid är jag en ärrad kämpe nu, säger matte.

Apropå strid, på kliniken frågade de ifall jag behöver munkorg!?
Men se det behöver jag inte!
Det är ju inte precis så att jag springer in på kliniken med viftande svans för det är inte alltid den allra trevligaste miljön eller skönaste behandling (säger bara öronhårsborttagning) man får där, men så grovt skulle jag aldrig protetera att de behöver skydda sig.
Beröm fick jag både för mitt mjuka sinnelag och mina fina tänder!
"Åtta år och så fina tänder" sa sköterskan. 

Första natten med tratt har också avklarats nu. Det gick hyfsat bra.
Matte sov med oss i arbetsrummet för att ha koll på mig - om jag skulle ha ont eller så.
Det gick som sagt över förväntan. Långa stunder i ro och stillhet. Bara lite knepigt att ta sig upp i och ner från sängen.
Åtminstone en natt till räknar hon med att 'sova' med oss - sen kryper hon nog ner i sin egen säng igen.

I förra veckan hade vi besök av Rolles uppfödare Ulla från Risungs. En kort visit men verkligen ett kärt återseende.
 
Nu ser vi, både Rolle och jag, fram emot att ses igen i maj - på Gotland!

Om tio dagar - alltså runt den 8 mars får vi besked om vad de hittat i mina vävnader. 
Håller alla klor och tummar att det inte är något elände.

... är inte fy skam.

Andra bloggeriet för idag, men vi kan bara inte låta det här passera obemärkt.
Vår rasklubb, SLRK, har utsett 2012 års lydnadslagotto och kolla in vem som kom tvåa!

(kopierat från SLRK's hemsida)

Stolta är vi alla, inklusive undertecknad. Och matte är glad att hon kom på att anmäla Rolle i tid. Det var i grevens tid, men det lönade sig ju visade det sig. 
Jag suckar lite; jaja den där brune lillskiten ska då klå mig i allt, själv har jag nämligen 'bara' ett tredje pris i samma kategori från år 2007.  Men jag har också ett LPI ... och det kan han aldrig få. Undrar förresten om han någonsin kommer att få något mer förstapris i lydnad så omotiverad och slö som matte blivit. Men kanske det bättrar sig när det blir barmark och hennes knä är helt igen.
« Tillbaka

... Amina, Melina, Penny, Zahaara, Trixie och en till som sprider sina allra godaste dofter här i grannskapet.
Laika, Lizzie, Meja, Caramella och Juni har precis avslutat sina löp i tur och ordning. Alla bor här nära oss och alla använder de sig av ungefär samma promenadstråk som vi. I alla fall nu när stora skogen är oforcerbar för mattes del. En lååång period med trånsjuka både inne och ute. Mest ute. Vi nosar och drar. Gnyr och piper. Och smiter. Jag får lov att gå i koppel hela tiden - inga fria promenader i skogen för min del. Rolle är fortfarande duktig och kommer på inkallning så han kan gå lös. Gå och gå förresten - han springer mest. Matte vill flytta till en öde ö - eller i alla fall till en gård långt ute på landet - utan grannhundar. Men förhoppningsvis är det nu bara några veckor kvar och allt återgår till det normala.

Det händer att vi tar bilen för att komma bort från dofterna och få rasa fritt och leka i snön ... 

... och jaga lite sork 
   

Här är vi vid sjön Öran. Matte vågade sig inte ut på isen - ingen annan hade ju gjort det.
Så vi fick vackert hålla oss på land.
 

Jag gillar snön, men det är inte utan att jag också börjar längta efter barmark nu. Matte är precis lika utled som vi på att vara tvungna att trampa runt i samma gamla upptrampade stigar i skogen och husse är ordentligt trött på att skotta. Fram för massor av plusgrader nu så att det töar snabbt! Vi vill ha vår!