Tiihii, var ordet för dagen.
Tiihii.

När vi tränar uppe på klubben, ja, vi och vi förresten - det är ju mest matte och Rolle, så leker de med gula bollen som belöning. Och varje gång - precis varje gång - så har han efter ett tag sprungit iväg med bollen till vattnet som omgärdar träningsplanerna. Vad händer då? Jo, bollen sjunker och så står han där alldeles villrådig och krafsar efter den.

      
Matte låter honom kämpa en bra stund, för att han kanske skulle lära sig att det inte är speciellt fiffigt att ta dit den, men det slutar alltid med att matte får göra en insats och med långa pinnar försöka fånga upp bollen.
Ibland går det lätt, ibland kan det ta lång tid. Ibland hinner hon bli ganska så irriterad och tycka att vi struntar i den där förbenade bollen, den får ligga där tills vattnet torkat ut.
Men nu, sedan ett par dagar tillbaka, har förutsättningarna förbättrats betydligt - tiihii.
 
Nu sjunker den inte längre!  Tiihii   

Såg på Tottis och Lydias blogg att de hade en massa gula löv kvar - det har inte vi. Varken på träden eller på marken.

Här har det krattats ska ni veta, hela grannskapet var ute här i lördags och krattade, så någon färgglad höstbild har vi inte hunnit med att ta i år - men väl en frostig. Tiihii.
 
I morse var det minus 8 grader när vi gick ut. Det är helt OK, den kylan känns inte så farlig - och vackert är det.
Värre är det när det är 0-gradigt och blötsnö.

I deras blogg, Tottis och Lydias alltså, finns också en bild på Lydia när hon stolt bär iväg på liten pinne.
Det kom Rolle också dragandes med här i skogen. En liten pinne.
  
Matte tyckte att den var lite för stor att släpa hela vägen hem, så han försökte dela av den i mindre bitar. Men till slut valde han att ta min lagom stora pinne i stället. Han ska alltid ha det jag har. Det gäller inte bara pinnar i skogen, nä, alla mina favoritplatser här hemma får jag numera dela med 'den där Rolle'. Allt ifrån min frukosthörna där jag vill ligga när husfolket äter frukost till mitt lite hemliga kryp-in bakom soffan. Allt har han tagit efter. Allt är jag tvungen att dela med honom nu. 

Alla bilderna är tagna med mattes mobil, och jag garanterar att bilderna på Rolle i vattnet är tagna vid tre olika tillfällen. Skulle vi visa en bild på varje gång bollen hamnat där i vattnet skulle sidan 'svämma över' - tiihii -  av bilder.

Själv har jag drabbats av trånsjukan igen.
Mina allra bästa granntjejer, Zanzi och Meja, löper. Hemma ligger jag för det mesta vid altandörren och trånar. Tyst och lugn visserligen, men lite nere. Ute nosar jag, piper och drar åt höger och vänster och är allmänt stissig. Det blir långa koppeltransporter in i skogen innan matte vill släppa mig lös. Jag antar att Rolle ännu inte riktigt fattat galoppen ... för han drar inte sin kos när han är lös.

Vi har letat tryffel igen.
Inte på hemmaplan. Och inte på Gotland. Ej heller i Italien, Frankrike eller på Öland.
Nä, idag tog vi oss till Tottiland där vi hade hört att det just denna dagen skulle finnas tryffel i en härlig glänta med ek och andra lövträd.
Jo, det är på riktigt - se själva!

Ja, ja - jag vet också att det inte är riktigt på riktigt. Vi får nöja oss med preparerarde tryffelmarker, men vad gör det - huvudsaken är att vi får leta. Och inte lät vi oss störas av att två dagisgrupper just denna dag valt samma skogsglänta till att leka och äta lunch i. Fiskbullar tror jag bestämt att det doftade. Det är gott - men inte slår det tryffel.

Den här gången är det vi som tackar Lydia, Totti och Britt-Marie för en trevlig dag och för filmandet.
Hoppas vi kan göra om det snart igen. Ett par gånger minst, innan tjälen kommer.

På hemväg från Totti-land stannade vi till på ett för oss helt nytt ställe. Matte tyckte att det såg så härligt ut på håll, så hon vek av från stora vägen, tog en slirig grusväg över några fält och hittade dessa marker. Som gjorda för tryffelsök - eller vad säger ni?