Vi har en sjö här nära oss som heter Öran.
På sommaren är den perfekt att ta ett svalkande dopp i, t.ex efter ett träningspass på klubben, eller efter en promenad längs sjöstranden.
Nu, den här snörika vintern, har det ju varit lite extra svårframkomligt och några längre promenader runt sjön har det inte blivit. Inte förrän nu, när det packat ihop sig lite och blivit skare som bär både oss och matten. Så nu har vi gått ner dit och gått på vattnet istället.
Stora härliga ytor att raca på och en hel del små öar och holmar att uppsöka för att lätta på benet på.

Vi har racat för oss själva, tillsammans med Fanny och tillsammans med Tua och nu igår tillsammans med Totti och Lydia. Det var länge sedan vi sågs nu, Totti, Lydia och vi, så Rolle började med att tala om för Lydia att han minsann är hennes storebror och att hon ska veta om det. Efter den första hälsningen gick sedan allt utan några som helst sura miner från någon. Superhärligt.
Vi räknar med att hinna med ett par race till på isen innan vårsolen har gjort den opålitlig.
Hej hopp!

 
Vi låter bilderna tala för sig själva - se bara så härligt det är. (klickar du på bilderna blir de större)
Först två bilder från Tua-promenaden. Tack Siv för bilderna.
   
Sen kommer en ordentlig bildkavalkad från släktträffen med Totti och Lydia.
Tack Britt-Maries för dina bilder. 
                                       
Vi avslutade med en fikapaus i solen på klubben.
    

GLAD PÅSK - Ät ägg så får du skägg!

Igår, för exakt åtta år sedan, tassade jag in här på Krogtäppan.
Det var också en kall och solig dag precis som i år - och lika mycket snö.

Vi kommer att fira detta idag mitt på dagen med nybakad sockerkaka, varm choklad och mackor i soliga skogsbacken tillsammans med Alma och Fanny och sen med lasagne till middag.
.........

Efter en kort, men strapatsrik promenad i skogen, då vi gick 'vilse' ett antal gånger men till slut hittade spår som passade precis, och bara jag, Rolle och Fanny höll oss på benen, hittade vi en bra plats att inta matsäcken på.
 
Gott var det - vi, Rolle och jag, fick leta köttbullar medan de andra drack choklad och fikade i lugn och ro.
  
När alla köttbullar var upphittade och uppätna ville jag allt smaka på mattens goda sockerkaka.
Och det fick jag - men inte av Alma, den lilla snåljåpen!
 

Idag var det Rolles tur att vara lite hängig.
Inte den bästa av dagar att vara det på eftersom de skulle iväg på uppvisning i Strängnäs.

Dagen började med att Rolle inte ville ha sin morgonmat och sen på promenaden letade han upp alla ytor där det töat fram lite gräs att äta ...
Redan där ringde det lite varningsklockor hos matte. Men iväg åkte de, Rolle, matte och monstret. Och fram kom de -  utan att ha kört vilse.

Väl i ringen gjorde Rolle vad han skulle, sprang och ställde upp sig fint - men utan den där sista gnistan av glädje.

 
 
    
   
   
 Det resulterade sen i ett blått kort! Vilket innebär Very Good!
  
Very Good är inte Excellent och matte är allt lite besviken .. det känns som en 'plump i protokollet' efter de senaste Excellent med Ck och Cert. Men det är dagsformen som avgör och idag var det ingen bra dag helt enkelt.
Domaren, Bo Skalin, som är en bra och trevlig 'domherre' på alla sätt och vis, motiverade sitt beslut med att Rolle var lite väl tunn, behövde lite mera massa.

   
Så här löd hans kritik:
Bra huvud. Korrekt uttryck. Kunde ha lite mera bredd i skallen. Mycket bra proportioner. Vacker överlinje. Behöver ha lite mera kropp. Snäll och trevlig men kanske lite blyg då man tar i honom.

De slutade som 4:a i öppna klassen och det sista domaren sa åt matte är att han (Rolle) ska ha mera mat!
Ska han få mera mat kanske det även kommer mig till gagn ... Man kan ju alltid hoppas, jag menar så att man slipper fylla magen med bandage ...

... och även om jag kan skyllas för en liten del av eländet, är jag verkligen inte helt och hållet allena att lastas.

Idag har vi varit hos veterinären igen.
Jag har nämligen kommit åt att slicka på såret - igen - och det ser lite infekterat ut.

Och runt mina stygn på ryggen har det svullnat lite och bildats sårskorpor.
Matte tyckte att det borde kollas. 
Så här är det.
OM inte matte hade tyckt synd om mig och låtit mig sova utan tratt hade jag aldrig kommit åt att slicka på såret första gången. Men det är gamla nyheter. Den läxan har hon lärt sig, så sedan dess har jag haft tratten på inomhus.
Men i bilen får inte jag och huvudbonaden plats båda två där bak i buren. Så matte lät mig åka utan tratt igår när vi skulle upp till klubben. En sträcka som tar ca 7 minuter att köra. När vi kom fram upptäckte matte att bandaget på mitt ben var borta ... helt borta. Fanns ingenstans. Inga bitar eller slamsor heller ... Hmmm?
Jag hade helt enkelt ätit upp hela bandaget!  
Jo, ni läste rätt; ätit upp bandaget! I bilen, när matte sitter vid ratten och inte har full koll.

Sen att min hud verkar ha reagerat negativt på tråden som jag syddes med uppe på ryggen kan ju inte jag hjälpa.

Nu har det bakterieodlats på vätskan som kom ut ur såren efter stygnen på ryggen. I övrigt såg allt egentligen bara bra ut. Svar på odlingen får vi på måndag.
Såret på benet läkt rätt bra trots allt och nu gäller det bara för matte att tvätta med tvål och vatten tre gånger om dagen.
Och så gäller det att ha tratt på - hela tiden!
Även i bilen - men då får jag sitta framme på golvet vid passagerarstolen - precis som jag gjorde innan vi skaffade lillskiten och en bur. 

Starkt lysande aura, eller hur? Så stark att jag nästan inte syns där i mitten.
  

Nä då - det är faktiskt bara reflexkanten på min tratt som ger den effekten.
Fotat med och utan blixt
     

PS. Bandaget har kommit ut bakvägen.    

Inga parasiter, ingen svamp, inga bakterier .... och inga hudtumörer!

Goda nyheter kan man tycka, och det är det väl också.
Men vad är det då? Eller kanske man ska säga vad var det då? För nu har jag inga sådana symptom längre.
Tacka f-n för det när de har skurit bort det.
Nä, skämt åsido, nu ska vi låta mina sår läka och se vad som händer.
Kommer det tillbaka får vi starta en ny analysprocess och leta andra orsaker. Så nu håller vi tummar och tassar för att det inte kommer igen.

Varken matte eller veterinären tror på överkänslighet mot något medel eller allergi.
Dels använder vi inga 'medel' och dusch med schamponering sker inte särskilt ofta - en gång i kvartalet kanske, i alla fall inte oftare. Och matte är supernoga med att skölja ur all schampo, verkligen noga. Dels såg inte de där risporna ut som något som skulle orsakats av överkänslighet.
Något jag ätit och inte tål? Inte troligt det heller.

Så, diagnosen lyder rätt och slätt: Hudinflammation.

I slutet på veckan ska jag få ta bort stygnen. De resterande stygnen vill säga.
För ett par har jag pillat bort helt själv. Alldeles själv.
    

Här om natten - innan vi köpte den här Comfy-cone-tratten - tyckte matte så synd om mig att hon lät mig vara utan den vida hårda plasttratten. Hon lindade handleden och drog på mig hennes bandana över bålen. Noga lindade hon och använde ordentligt mycket häftremsa att sluta med. Men inte tillräckligt! Såret på benet kom jag åt att slicka ...
Matte tvättade såret extra noga och kollade sen också med kliniken om vi behövde åka in för att sätta nya stygn eller om det behövdes antibiotika. Men det ser fint ut, så peppar-peppar, vi slapp. Fast matte fick sig en tillsägelse: Tratten skall vara på! Så är det bara! Hela tiden.