Nu är det gjort!
Veterinär Jenny har skurit bort förhårdnaden på min högra 'handled'. Hon skar bort en bit stor som en lite avlång femkrona och sydde sedan ihop med fyra korsstygn. Matte var med hela tiden och höll koll på att de inte skar för mycket. Hon är inte blödig hon.

 
Två vävnadsprov, s.k biopsier, från höger sida passade de också på att skära bort. De hålen syddes ihop med 2 + 1 stygn. Allt är nu skickat för analys. Så även om ärren inte tillfogats mig i strid är jag en ärrad kämpe nu, säger matte.

Apropå strid, på kliniken frågade de ifall jag behöver munkorg!?
Men se det behöver jag inte!
Det är ju inte precis så att jag springer in på kliniken med viftande svans för det är inte alltid den allra trevligaste miljön eller skönaste behandling (säger bara öronhårsborttagning) man får där, men så grovt skulle jag aldrig protetera att de behöver skydda sig.
Beröm fick jag både för mitt mjuka sinnelag och mina fina tänder!
"Åtta år och så fina tänder" sa sköterskan. 

Första natten med tratt har också avklarats nu. Det gick hyfsat bra.
Matte sov med oss i arbetsrummet för att ha koll på mig - om jag skulle ha ont eller så.
Det gick som sagt över förväntan. Långa stunder i ro och stillhet. Bara lite knepigt att ta sig upp i och ner från sängen.
Åtminstone en natt till räknar hon med att 'sova' med oss - sen kryper hon nog ner i sin egen säng igen.

I förra veckan hade vi besök av Rolles uppfödare Ulla från Risungs. En kort visit men verkligen ett kärt återseende.
 
Nu ser vi, både Rolle och jag, fram emot att ses igen i maj - på Gotland!

Om tio dagar - alltså runt den 8 mars får vi besked om vad de hittat i mina vävnader. 
Håller alla klor och tummar att det inte är något elände.

... är inte fy skam.

Andra bloggeriet för idag, men vi kan bara inte låta det här passera obemärkt.
Vår rasklubb, SLRK, har utsett 2012 års lydnadslagotto och kolla in vem som kom tvåa!

(kopierat från SLRK's hemsida)

Stolta är vi alla, inklusive undertecknad. Och matte är glad att hon kom på att anmäla Rolle i tid. Det var i grevens tid, men det lönade sig ju visade det sig. 
Jag suckar lite; jaja den där brune lillskiten ska då klå mig i allt, själv har jag nämligen 'bara' ett tredje pris i samma kategori från år 2007.  Men jag har också ett LPI ... och det kan han aldrig få. Undrar förresten om han någonsin kommer att få något mer förstapris i lydnad så omotiverad och slö som matte blivit. Men kanske det bättrar sig när det blir barmark och hennes knä är helt igen.
« Tillbaka

... Amina, Melina, Penny, Zahaara, Trixie och en till som sprider sina allra godaste dofter här i grannskapet.
Laika, Lizzie, Meja, Caramella och Juni har precis avslutat sina löp i tur och ordning. Alla bor här nära oss och alla använder de sig av ungefär samma promenadstråk som vi. I alla fall nu när stora skogen är oforcerbar för mattes del. En lååång period med trånsjuka både inne och ute. Mest ute. Vi nosar och drar. Gnyr och piper. Och smiter. Jag får lov att gå i koppel hela tiden - inga fria promenader i skogen för min del. Rolle är fortfarande duktig och kommer på inkallning så han kan gå lös. Gå och gå förresten - han springer mest. Matte vill flytta till en öde ö - eller i alla fall till en gård långt ute på landet - utan grannhundar. Men förhoppningsvis är det nu bara några veckor kvar och allt återgår till det normala.

Det händer att vi tar bilen för att komma bort från dofterna och få rasa fritt och leka i snön ... 

... och jaga lite sork 
   

Här är vi vid sjön Öran. Matte vågade sig inte ut på isen - ingen annan hade ju gjort det.
Så vi fick vackert hålla oss på land.
 

Jag gillar snön, men det är inte utan att jag också börjar längta efter barmark nu. Matte är precis lika utled som vi på att vara tvungna att trampa runt i samma gamla upptrampade stigar i skogen och husse är ordentligt trött på att skotta. Fram för massor av plusgrader nu så att det töar snabbt! Vi vill ha vår!

Blöt snö i massor vräker ner idag - igen. Det blir stora bollar runt fötterna och ganska klumpigt att röra sig mot slutet av promenaderna - men inte omöjligt. Och gott är det att äta sig otörstig ...    

Mattes knä har varit hyfsat bra de tre senaste dagarna nu. Peppar-peppar.
Vågar vi hoppas på lite bättre promenader nu tro? Med lite lattjo-lajban och bus.
Och kanske lite träning ... det har vi inte gjort sedan slutet på november. Skandal! På det här viset blir det inga förstapris.

En slinga här i vår närskog som vi (läs hon) i alla fall klarat av är den som vi kallar hopp-och-kryp-stigen. Inte så lång, men när det är barmark är den mjuk och fin att gå på, med ett par hinder i att  forcera antingen genom att krypa under eller att hoppa över. Nu när snön ligger så djup är det i stort sett fritt fram - bara att springa - inga hinder just någonstans. I alla fall inte för Rolle och mig. Matte har däremot fått lite nedfallna träd att krypa under eller hoppa - nåja, försiktigt kliva - över. Snön denna vinter har gått hårt åt träden i skogen och det ligger nedfallna träd lite var stans.
På hopp-och-kryp-stigen finns en stubbe som när det är barmark mäter ca 1 meter i höjd och 20 cm i diameter. Nu, med det tjocka snölagret är den nog bara 60-70 cm. En av mina puss-stubbar sedan många år tillbaka. Jag har använt den i ungefär sex år. Rolle förstod till att börja med inte riktigt vitsen att hela tiden hoppa upp på stubbar och stenar i skogen, men snappade till slut vitsen med det och sedan ett drygt år tillbaka är han nästan lika snabb och säker som jag att hoppa upp på olika stubbar.
Idag hann matte filma Rolle med mobilen. Sen tog batteriet slut. Typiskt - den där bruna linslusen bara är liiiiite för mycket ibland.

  
  
 
  
Jag hoppas hon filmar på nytt när det är barmark ... för den som trots allt är säkrast på upphoppet och gör det snyggast av oss båda, det är yours truly. Garanterat.