... och även om jag kan skyllas för en liten del av eländet, är jag verkligen inte helt och hållet allena att lastas.

Idag har vi varit hos veterinären igen.
Jag har nämligen kommit åt att slicka på såret - igen - och det ser lite infekterat ut.

Och runt mina stygn på ryggen har det svullnat lite och bildats sårskorpor.
Matte tyckte att det borde kollas. 
Så här är det.
OM inte matte hade tyckt synd om mig och låtit mig sova utan tratt hade jag aldrig kommit åt att slicka på såret första gången. Men det är gamla nyheter. Den läxan har hon lärt sig, så sedan dess har jag haft tratten på inomhus.
Men i bilen får inte jag och huvudbonaden plats båda två där bak i buren. Så matte lät mig åka utan tratt igår när vi skulle upp till klubben. En sträcka som tar ca 7 minuter att köra. När vi kom fram upptäckte matte att bandaget på mitt ben var borta ... helt borta. Fanns ingenstans. Inga bitar eller slamsor heller ... Hmmm?
Jag hade helt enkelt ätit upp hela bandaget!  
Jo, ni läste rätt; ätit upp bandaget! I bilen, när matte sitter vid ratten och inte har full koll.

Sen att min hud verkar ha reagerat negativt på tråden som jag syddes med uppe på ryggen kan ju inte jag hjälpa.

Nu har det bakterieodlats på vätskan som kom ut ur såren efter stygnen på ryggen. I övrigt såg allt egentligen bara bra ut. Svar på odlingen får vi på måndag.
Såret på benet läkt rätt bra trots allt och nu gäller det bara för matte att tvätta med tvål och vatten tre gånger om dagen.
Och så gäller det att ha tratt på - hela tiden!
Även i bilen - men då får jag sitta framme på golvet vid passagerarstolen - precis som jag gjorde innan vi skaffade lillskiten och en bur. 

Starkt lysande aura, eller hur? Så stark att jag nästan inte syns där i mitten.
  

Nä då - det är faktiskt bara reflexkanten på min tratt som ger den effekten.
Fotat med och utan blixt
     

PS. Bandaget har kommit ut bakvägen.