... eller en vandring bland Saharas sanddyner
... eller rätt och slätt en liten försmak om vad som väntar oss, Rolle och mig, i nästa vecka
... SAND, SAND och åter SAND.

Endast en kort biltur hemifrån öppnade sig ett helt nytt landskap för våra ögon - så spektakulärt och spännande trots att det egentligen mest bestod av sand. Tillsammans med Totti, Lydia och Britt-Marie skulle vi utforska detta maffiga sandtag. Först provade vi att ta oss ner på ett ställe, men konstaterade snabbt att där skulle i vart fall inte tvåbeningarna klara sig.

Alldeles för brant för dem. Och ska sanningen fram tyckte nog vi det också.
Men vi hittade en bra väg ...

... och där släpptes vi lösa! Och som vi sprang sen!
        

Långt bort och nära.
 

Jag grävde en svalkande grop för det har jag sett att man gör i öknen.
              

Törsten gjorde sig påmind, och nog kunde vi både se och lukta oss fram att det fanns vatten.
Långt, långt nere på bottnen av sandtaget fanns det liksom små fina sjöar, men dit var det inte så lätt att ta sig.
 
 
Dels arbetade en maskin där nere, och han hade nog inte blivit så glad över att få fyra förvildade ökenråttor runt hjulen och dels var det oerhört brant. 
Men Totti och jag hittade rinnande vatten en bit upp, på betryggande avstånd från stup och maskiner.  
Gissa om det smakade gott.
Risungssyskonen hittade också vatten.

Gult vatten.
Det smakade tydligen också gott.
     
Ont om träd och buskar är det ju i öknen, men någon omtänksam person har släpat ner lite ris att lyfta på benet mot.    

Tjejer, ja se tjejer, det är mitt liv det!
På hemmaplan har Penny, Lilla Anna, Akira, Dina, Meja och några till, (det bor nästan bara tikar i vårt område) löst av varandra i löpperioder en längre tid nu och mina hormoner spökar. 
Nu löpte ju inte Lydia just den här dagen, men det måste man ju kolla upp - noga.
Hon sa ifrån på ett ganska snällt och trevligt sätt, så jag prövade igen och igen ... och igen.
Till slut, när hon tog en halv Nelson och svingade mig upp i luften, fattade jag vinken.  
               
Men visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag provade med B-M's ben.

Men det blev nobben där också.
Ett svalkande bad kanske skulle få mig på andra tankar.
Sagt och gjort. Efter en kort tur i bilen så kom vi till en sjö, Gömmaren, där vi kunde bada.
Jag simmade och apporterade små pinnar, som Rolle tog emot när jag kom iland.
   
   
Rolle simmade också, men han hoppar ju inte i, som jag, så han blir knappt blöt. I alla fall inte på ryggen.
 
Tack Britt-Marie, Totti och Lydia för en fin dag. Det gör vi gärna om.
Och i september ska vi förhoppningsvis ta liknande promenader tillsammans på Gotland och Fårö. Då ska vi visa er Sudersand, Norsta Auren och Ulla Hau. Jag, Rolle och matte åker ner nu för att reka lite.
Hej hopp - ta dig ett dopp!