Vi har för första gången tränat i den nya hundhallen här i Haninge - en trevlig upplevelse. Golvet är blått, mjukt, tyst och skönt att gå på - jätteflott helt enkelt. 
Totti och Lydia var där med sin matte, Britt-Marie, Viktor och Kasper hade både husse och matte, Hasse och Elisabet, med sig och ja, vi hade förstås med oss vår ständige följeslagare, matte Sus. En lagom stor grupp tyckte vi, det fanns plats för alla att träna sina respektive moment. En timme går fort, men det var ganska lagom för det var varmt i hallen, tungan hängde på oss alla till slut.
Här ser ni oss alla på fotot - t.o.m matte.
 
Efter träningen tog vi med oss Lydia och Totti på en runda i vår hemmaskog. Skogen är full med granar, tallar, björkar och andra träd och stubbar och stenar att markera på - men lika väl skulle vi killar absolut samsas om samma.  Så är det bara. 

Är det månne det de menar när de säger att "finns det stjärtrum finns det hjärtrum" - eller hur det nu var?

På bilden här nedanför letar vi smågodis som mattorna slängt ut. En alldeles utmärkt övning nu när godiset sjunker ner i snön och man verkligen måste nosa upp det.  
   

Tack alla, men speciellt Britt-Marie, som tg initiativet, för en riktigt trevlig dag - det gör vi gärna om.
Och en stående lunchinbjudan här hemma har ni till varje gång.

Apropå killkisseri ... en seriestrip jag hittade på facebook

  
Inte för att vår matte kollar facebook mest varje minut ... men bra ofta.
Men hon klagar å andra sidan inte heller över hur ofta vi 'läser vår mail' på koppelpromenaderna.

Så blev det då äntligen lite vitt på marken, med betoning på lite.
Enligt matte är det alldeles lagom som det är nu. Men för min del kan det gott komma en decimeter till - men inte som förra året, då vi inte kunde gå fritt i skogen utan var tvugna att hålla oss på upptrampade stigar.

Bara några dagar innan snön föll hade vi en trevlig träff med några klubbkolleger då vi spårade i skogarna uppe vid Pålamalm. Det var oförsvarligt länge sedan sist för vår del, men desto roligare när det äntligen blev av. Och inga tecken på någon ringrostighet hos varken Rolle eller mig. Tvärtom. Rolle fick ett spår med fem pinnar och ett slut och jag fick ett fullångt spår i den högre klassen med blandat naturpinnar och vanliga spårapporter. Klockrent arbete av oss båda.
           
Och matte var glad, stolt och imponerad av vårt arbete.
Efter spårandet hade vi en uppletandeövning - nästan lika kul som själva spårandet.
För Ceci var det första gången och efter det att matte Christina triggat henne lite gick det galant.
   
Små, mellanstora och jättestora hundar jobbade för glatta livet.  
 
Vi - jag, matte och Rolle - har ett problem: Rolle har svårt att sitta tyst när jag jobbar.
Inte när någon annan jobbar - bara när jag gör det. Han låter nåt alldeles förfärligt när han får sitta och se på. Ren och skär avundsjuka är det. Men trots att vi tränar mest varje dag har det inte gått över. Spelar ingen roll om han har fått göra sitt pass först eller om han får göra det efter mig. Spelar ingen roll vad det gäller; spår, uppletande, tryffelsök. Jag tror han har det i generna efter pappa Cleese.
       
Alla foton här ovan - utom de på våra spårpinnar - är tagna av Eva. Tack för dem.

Så kom då snön. Det blev vitt, ljust och superkul. Det ger en extra dimension att leta smågodis i snön, vilket vi gör i stort sett varenda morgonpromenad i skogen.
 
På vår gata bildas det stjärnor . Vi tror att det är för att visa alla att här bor det två stjärnor, men matte är krass och menar att det bara är helt vanliga brunnslock. Tråkmatte.
  
De här senaste fotografierna är tagna med mattes mobil - därav den lite sämre kvaliteten.

I morgon skall vi träna lydnad - inomhus!
Det ni! I den nya fina Hundhallen här i Haninge. Det blir första gången för vår del i den hallen. Totti och Lydia har bjudit in oss att träna med dem.  Viktor och Kasper kommer också.
Ska bli spännande att se om Rolle kan hålla tyst då när jag jobbar och han får sitta i en bur och se på.
Återkommer med rapport om det.

        

                 God Fortsättning
 

Vi har tillbringat nyårshelgen ute på Yxlan tillsammans med vår faster och farbror, Britt och Vibbe. Heter det förresten faster och farbror för oss? Borde vi hundar inte ha ett eget ord för det? Typ husster och hussbror? Nåja, det tål att fundera på.

Skönt har det i alla fall varit - för alla utom för matten.

Hör bara här, så förstår ni. Tänk på att det här är rena rama landet, inga gatlyktor eller så, så klockan fem på eftermiddagen är det kolsvart, bara så att ni vet.

Matte och vi hade varit ute på promenad i grannskapet med en liten mini-ficklampa som ledljus.  När vi kom tillbaka till tomten och man kunde gottgöra sig ljuset från huset släckte matte ficklampan och släppte oss fria att rulla i det frostiga gräset framför huset. Lite bus och skojskall hörde hon, men hon såg oss inte när vi försvann ut ur ljuset. Plötsligt hördes ett konstigt 'morrande' ljud, som en jättestor hund. Men inte från marknivå - en bra bit upp. Innan hon hann fatta vad det var kom en stor älg från ingenstans springande i full fart rakt mot henne. Det gick så fort att hon inte hann undan, hann bara vända sig lite åt sidan, så älgens huvud träffade mattes högra överarm med full kraft.
Det var nog vi som retat upp den med vår lek där på gräsplanen. Hua, det kunde ha gått illa, men det blev bara lite 'blåmärksont' på utsidan av överarmen. Matte är mest glad åt att den, älgen alltså, inte lackade ut totalt och attackerade oss på allvar.

Frostigt gräs ... det gillar jag. Så skönt att rulla sig i. Men så vat det bara den dagen. Efter det var det flera plusgrader och blött. För Rolle räckte det inte med luftfuktigheten, utan han måste absolut ut i vattnet. Jag har med åren blivit lite klokare och värdigare, så jag nöjde mig med att strosa i strandkanten. 
      


Inte är det någon Sudersandstrand, men fin ändå 


En bänk uppe på höjden med utsikt mot havet att vila på.
   
På nyårsaftonen, vid tolvslaget, gick vi ner till stora bryggan och tittade på fyrverkerierna på andra sidan sundet. Tvåbeningarna skålade i champagne och vi fick en varsin stor bit torkad lever. Lugnt och fint.
Varken Rolle eller jag är speciellt illa berörda av raketer och smällare, men det är skönast att  ha det på avstånd.

Jag vet inte om matte och husse avgav några nyårslöften där nere på bryggan - men jag tror att matte lovade något. Hon säger inte vad. "Ni lär bli varse" säger hon bara.
 
Nu är vi hemma igen och det ska bli lite mera vardag. Fortfarande flera plusgrader, grått och fuktigt. Inte direkt trist, men ganska mörkt. Ett litet lätt snöfall skulle nog lätta upp.